Nu sitter jag här i sängen, väntar på att Eurovision ska börja. Har laddat upp med jordgubbar, glass, godis och utan tvekan världens bästa sällskap!

Veckan som passerat har varit helt okej, jobbar bara halvtid nu av flera skäl så har börjat vid fyra och slutat åtta. Det har varit den bästa veckan på länge då jag sluppit träffa en viss person som jag helst vill skall försvinna och aldrig mer komma tillbaka.

I Måndags va jag på ultraljud och fick kika på lill*n med! Världens gladaste tjej och jag hade tur att E följde med och höll mig i handen, inte bokstavligt talat, men följde med som stöd när barnets pappa är borta..

Det är bra när man vet vilka man kan lita på.. Jag är otroligt ledsen att folk som jag trodde var mina vänner har försvunnit. Jag är sårad över att någon jag trodde jag va kär i visade sig vara det största aset jag någonsin skådat.
Men jag är fullkomligt överlycklig över lill*n, att få se sitt lilla pyre, och nu när man äntligen känner tydliga sparkar, tillomed Tissla kände när hon sov på min mage igår!

Det är påväg åt rätt håll, jag har slutat gråta över dom som försvunnit. Jag har slutat hata. Jag är bara helt nollställd mot er alla, samtidigt som jag känner mig så överlägsen som snart kommer ha någon för resten av livet.

Har däremot valt namn till lill*n. Men eftersom jag ej kan säga vilket kön det är får ni veta att det är Mikael för pojke och Nora för tjej! =)